Archive for september, 2009

I dag gick jag min första promenad utan sällskap! Gissa om det käntes gott? Igår grät jag, mådde dåligt, kände mig ful och misslyckad, så idag hade jag en ny strategi! Jag fixade till håret, satte lite färg på ögonfransarna och sen klädde jag mig i kjol och svarta strumpor. Kan ärligt erkänna att jag känt mig mycket bättre idag, ja tills jag skulle gå promenaden vill säga. Sexigt med svarta strumpor, kort kjol och gympa dojjor! Men spela roll, jag vet att det blir högklackat i vår så om det inte är så nu så är det ok. Tänk vad jag lärt mig under dessa veckor, ja egentligen månader. Min stolthet att klara mig själv har jag fått lägga på hyllan, att ta det lungt och kunna njuta av att inte göra något är också självklart idag.Så min slutsats blir; det finns inga misslyckanden bara erfarenheter att lära!
Nu är hösten kommen - Leif sätter in pelletsbrännaren!

Idag blev ett halvt steg bakåt! Jag vill inte säga ett misslyckande, det är att bekräfta det negativa och det får inte ske i denna process. Jag kunde inte sova i natt - igen! T Efter att ha somnat, sovit en timme och vaknat igen valde jag att klockan tre gå ner och läsa, sen efter ett par timmar somnade jag igen. Så min förmiddag var så jobbig, många tårar rullade ner över mina kinder. Jag kände mig värdelös och ful! Som i ett mirakel kom min Anders och fikade, han peppade mig. Följde Leif på coop, gick en halv time och handlade, det kändes helt ok i benet. Min träningsvärk har get sig så jag hoppas att natten blir bättre! Nu på kvällen kom min systerdotter och sambo, det kändes så skönt med besöken. Tyvärr orkar jag inte sitta på stolen så länge men det verkade inte bekomma dem speciellt. Min Leif såg på när jag fixade duschen själv, behöver bara hjälp ur duschen. Det går framåt, jag vet det men jag måste nog också acceptera att det alltid kommer att gå två steg framåt och ett halvt steg bakåt! Så länge jag kan se att det går framåt så får jag vara tacksam.

Tänk vad fort dagarna går trots att jag inte gör någonting! Jo nånting gör jag! Jag har lärt mig att njuta, något som jag tror du också  måste lära dig. Visst säger vi; - Jag njuter, men vet vi egentligen vad som menas? Jag har huvudvärk! Men jag njuter av att inse att den huvudvärken kommer från alla kemikalier som vill ut ur min kropp. Jag har ingen smärta så jag anser att det inte ska stoppas i värktabletter i säkerhetssyfte. Jag har en underbart go vän som även är min homeopat, vi har kännt varandra i många år och självklart fick jag arnica att ta direkt efter operationen. Samtidigt började jag smörja in min vad, lår och rumpa med arnica gel som en annan god vän köpt åt mig i Sweiz. Leif köpte valerina forte för natten istället för kemiska sömntabletter. Jag är helt övertygad på att min kropp läker ihop snabbare utan alla kemikalier i systemet, därför kör jag mycket med naturmedel. Ni får säga vad ni vill men det kan aldrig vara hälsosamt med konstgjort i våra kroppar. Jag har haft en underbar helg, där mina barn kommit och hälsat på. Majja har skämt bort mig den här helgen vilket ökar mitt välbefinnande. Helgen avslutades igår med att Leif, min hjärtans vän, bjöd ut mig på mat! Jag har sett nästan 10 års “Vänner”, en massa tokiga, roliga filmer under de två veckor som gått sedan operationen. Livet leker för min del, jag mår så oförskämt bra men jag skäms inte för det. Jag har jobbat hårt för att komma hit och bättre kommer det att bli, bara man lär sig att njuta av det lilla. Inte förvänta sig att när jag blir rik eller får ett bättre jobb. När jag kan kasta kryckorna eller vad det än är man använder för ursäkt. Titta på det du har nu! Kan du sätta dig med en kopp fika och njuta tystnaden, eller gå skogspromenaden och andas in några djupa andetag. Känn lukten - njuta. Njuta av det lilla och du behöver inga rikedomar för att ha ett underbart liv.

Man måste fråga sig vad som gör att man snabbt kommer på benen igen? Det är nio dagar sedan operationen och jag mår oförskämt bra. Min son tycker att jag ser piggare ut idag än vad jag gjorde för operationen och det är faktiskt så. Jag har ingen smärta i själva höften eller i såret. Själklart drar det i protesen när jag går men det är helt normalt. Mitt problem är när kvällen kommer och mina otränade muskler börjar bråka med mig. Jag behöver inte ta en massa tabletter längre utan klarar mig med vanliga värktabletter. Vad har jag gjort? Jag börjar dagen med att ligga och krama min Leif en kvart, bara närheten och samhörigheten vet jag startar igångsättande av en massa positiva hormoner i min kropp. Sen tränar jag en stund, vilket följs av en halvtimmes meditation. Jag talar högt till mig själv varje dag, där jag berömmer mig själv, talar om för mig själv att jag är värd det bästa av det bästa. Jag tittar sedan på en rolig film så jag får skratta, ännu mer endorfiner. Jag har haft tur under dessa dagar och fått besök som muntrat upp. Jag skriver på min bok, stickar, läser, så ser mina dagar ut när jag är ensam.

Den viktigaste personen i mitt liv tillsammans med mina barn!

Sen kommer Leif hem och vi äter och umgås, han letar på youtube efter roliga klipp som han spelar upp för mig och så skrattar vi tillsammans. Kvällen kommer och jag gör mig klar för sängen, då tittar jag på TV om det är något sevärt. Att skratta och göra saker som roar och glädjer en är viktiga ingridienser för att läka en kropp oavsett och det är fysiskt eller psykiskt. Tala till dig själv, tala och umgås med människor du älskar och tycker om, sätt upp dina mål, dröm och känn att det du drömmer inte är så långt bort. Dina drömmar blir därmed dina mål - mål som ska uppfyllas!

“Det blir alltid värre framåt natten”, sjöng Björn Skifs för många år sedan. Han och jag tänker nog inte på samma sak när det gäller den frasen! Jag har sedan många år haft problem med “restless legs”, ni vet när kvällen kommer och man lägger sig så börjar det krypa i benen. Det har inte gjort mig något förr eftersom jag alltid varit i farten och när det blivit läggdags så har jag lagt mig på mage. Nu går inte det - ryggläge! Därav har min helg varit ett enda stort helvete eftersom jag inte fått sova, hela dagen har fungerat sen har kvällen kommit och då har det startat. Har fått tagit starka mediciner ochtill och med sömnmedel för ett par timmars sömn. Min älskade man ligger bredvid mig ihop knölad på soffan och lider med mig, han kan inget göra. Trots det är han vaken med mig, lägger kuddar under madrassen för att göra det bekvämt för mig. Igår fick jag nog! Jag ringde vårdcentralen efter det attt min läkare nere i Upplands Väsby ansett att problemet inte var hans utan överlät det till min husläkare! Husläkare!! Självklart fick jag komma till vårdcentralen på måndagseftermiddagen, men min läkare var ingen husläkare. Nej det var en ungersk kvinna som varit i Sverige ett och ett halvt år, hon var mer intresserad av min höft än mina krypningar i benen. I det läget är jag glad över google! Jag hade hittat föreningern för RSL ochläst att en docent hittat medicin som hjälper. Jag var väldigt påstridig för att få medicinen, hon gick in i fass och läste. Så skrev hon ut den och sa; - Du ska ta en tablett, tre gånger om dagen! Glad gick Leif och jag till apoteket och fick ut medicinen, väl hemma började jag direkt med en tablett för att kunna ta en till innan natten. Satte mig till ro i min underbara fåtölj och läste packsedeln som kommit med förpackningen. Om jag lider av Parkinson ska jag ta en tablett, tre gånger om dagen, vid restless legs ska man ta en tablett 2-3 timmar före sänggående! Lite skillnad mot doseringen jag fick! Hade i varje fall en skön kväll, båda sönerna kom och hälsade på och mina ben? Mina ben höll sig lugn så jag sov bättre den här natten mot någon av nätterna efter operationen. Leif köpte en ny madrass till sängen som han lade uppe på den gamla, nu kan jag sova på sidan. Den här natten blir kanske den bästa på länge! Så nu kan jag bara konstatera att jag är: kåt, glad och väldigt tacksam!

Lära sig gå!  Det är en sak vi aldrig tänker på sedan den dagen då vi runt 1 års ålder lärde oss konsten. Just nu handlar min tillvaro om att lära mig att gå igenefter besöket nere på Löwenströmska sjukhuset i Upplands Väsby!
I tisdags morgon efter att jag skrubbats för tredje gången hämtades jag av de grönklädda sköterskorna. De tog mig till operation där jag fick gå tre steg upp till operationsbordet som var uppvärmt, man drog ett skönt täck över mig. Gulliga rara människor! Jag ombads att krypa ihop till en boll för att läkaren skulle ge mig ryggmärgsbedövning, den bästa smärtlindring och bedövning som de blandade med lätt nedsövning. Efter att jag träffat min läkare och läst rapporten över operationen är jag glad över att de sövde mig. Det var svårt att slappna av samtidigt som jag skulle krypa ihop till en boll så jag bad sköterskan att hjälpa mig hålla i fötterna om det skulle fungera. Då sa sköterskan; -Jag håller i dina fötter med mina händer och räcker inte det så tar jag till min mage! Så hör jag en bask röst bakom mig på klingade finskdialekt; Jaa, och räcker inte det så kommer jag med min mage och då hjevlar!! Jag skratta så jag höll på att ramla av bordet, läkaren fick be mig ligga still och han fick in sprutan i ryggraden och kunde ge mig bedövningen. Väl inne i operationssalen började sköterskorna sätta på mig alla sorters maskiner och apparater. Eftersom jag inte fick ha på mig licerna och de tagit mina glasögon så var jag ju nästan blind. När en sköterska som bäst började klä in området kring höften med sterila dukar, så blev jag medveten om en sköterska som stod på vänster sida om mig och hade någonting på axeln! - Vad håller du på axeln undrade jag? - Det är ditt högerben svarade hon! - Nehej sa jag mitt ben ligger på+ bordet insisterade jag. - Nej svarade hon titta och så viftade hon med foten! - Se nu fortsatte hon, nu går jag över på höger sida med benet. Jag visste inte vad jag skulle ta vägen, det var dags för nästa skrattexplosion! Jag skratta så jag tjöt! Mitt i allt detta satt en sköterska en syrgasmask till min mun men jag hade ju fått skrattnoja så det gick inte att sluta. Då säger sköterskan igen - Ha, jag ser att du fortsätter skratta för din mage guppar. Jag kan säga att nu var det total kaos hos mig då säger en sköterka uppe vid mitt huvud - Vilket skönt sätt att somna på och sen minns jag inte mer förrän jag vaknade någon timme senare!

Det är en ganska stor operation att byta höftkula, man frilägger musklerna. De skär inte av dem tack och lov! Sen sågade man av kulan med lite av benet, eftersom jag är i denna situation ganska ung så satte man in en titan protes. Man börjar med att borra ner den sen slår man ner protesen med en lite “slägga”, han fick vara något våldsam, sade han efteråt. Man tar bort ledpannan och sedimenterar dit en ny i någon slags plast! När ryggbedövningen släppte kom naturligtvis värken men en helt annan mot den jag haft en längre tid. Självklart stramar det i låret och ljumsken men den smärtan lättar hela tiden. Jag stod upp samma kväll, dagen därpå gick jag med hjälp av en gåstol. Torsdagen gick jag med kryckor och fredagen när jag skulle hem fick jag lära mig gå i trappor. Tyvärr finns det bara en sak som jävlas med mig idag och det är mina “restless legs” som jag haft sen jag fått barn. Något som jag aldrig tänkt på eftersom jag alltid varit i farten och när natten kom så har jag slängt mig på magen. Idag är jag tvingar att ligga på rygg, får inte vinkla uppbenet eftersom då förminskas lårmuskeln! Igår kväll fick jag ett hysteriskt utbrott och bara grät. Tack för att jag har en underbar man som alltid finns där, stöttar och på alla sätt hjälper mig att finna ro. När jag lagt mig jag i min säng och Leif på soffan, för att finnas nära mig, började jag tänka mitt positiva tänkande. Hur löser jag den här situationen? Jo, i morse pratade jag med min underbara Sara som kom med en stor fåtölj som är perfekt för mig. Där har jag tillbringat dagen, sett på TV, läst, sett film och mått bra. Jag började tala till mig själv om att jag är värd det bästa och att den här situationen rider vi ut. Jag talade till mitt ben som det vore en person, en vän som behöver stöttning och i morse mådde jag mycket bättre. Sängen har jag gått till när det blivit för påfrestande men då börjar benen och “klia”. Kom på att jag kunde gnugga fötterna mot varandra och det hjälper! Leif och jag gick till lekparken och tillbaka nu på eftermiddag, en sträcka på cirka 100 meter! Jag är nöjd! Jag har ett mål och att gå som vanligt igen är bara ett delmål därför är jag angelägen att ha mitt positiva tänkande! Jag gråter, känner förtvivlan men kommer igen. Jag har något många saknar - jag har en underbar man, underbara barn, en familj som stöttar mig och en hel hög av underbara vänner som finns där för mig och som vanligt känner jag stor tacksamhet!

Ja nu är det dags! Kvart i sex i morgonbitti måste jag ställa mig i duschen och skrubba mig med desinfektionsmedel. Tjugo i åtta går min buss sen finns det ingen väg tillbaka. Jag längtar så även om jag vet att vägen tillbaka är lång och jobbig men jag kommer att vara frisk och på benen ganska fort. Nu blir det inget skrivande på mer än en vecka men jag lovar min väska är full med roliga filmer så det blir ingen tråkig vecka. Skratta åt allt du kan, genom skrattet skapar du din livskvalité och vi tillsammans kan skapa en bättre värld.

Inte många dagar kvar nu! Måndag morgon ska jag duscha med desinfetionsmedel, ingen hudkräm efter eller deo. Få se hur mitt ansikte ser ut  på tisdag, ja det ska vara tre skrubbningar före operationen. För gamlingar som redan har ansiktet full av rynkor kanske de inte bryr sig men jag blir torr som fnöske om jag inte smörjer in mig! Jag fick lite upplysning i går, det var så att det stod att jag skulle ha med mig tusen kronor i kontanter för medicin vid hemfärd. Jag tyckte det lät konstigt så jag mailade  ner och frågade om de inte tog betalkort på apoteket och om högkostnadsskyddet inte hjälde utanför Dalarna? Svaret jag fick gav mig en liten tankeställare - “gamla människor använder inte betalkort så informationen måste innehålla all fakta om kostnader. För åtta år sedan när jag fick min diagnos och de sprutade in kortison i ljumsken på mig för att lindra smärtan, så  stirrade läkaren på mig och sa; du är för ung, du är för ung. Och kanske är vi inte så många under femtio som måste byta höftled.

En pigg 48 åring!

Jag bad mina kära här i Borlänge om att få låna dvd filmer - roliga! Som skrattinstruktör tror jag stenhårt på skrattet som medicin. Jag får låna dvd nere på sjukhuset! Min gulliga bonusson Alexander ringde mig genast och ville att vi skulle komma så kunde jag välja själv. Jag har nu 10 säsonger av vänner och en massa andra filmer. Kärlek till pojken! Min Sara ska försöka plocka fram filmer liksom min Anders! Jag älskar verkligen mina ungar!
Det är sådana här handlingar som får mig att känna sådan tacksamhet! När jag låg i badet i morse fick jag ett sms av min goa vän Alexandra som tänker på mig! Ytterligare en handling att känna tacksamhet över. Nettan som pratar med mig varje morgon över nätet finns där för mig, mer handlingar att känna tacksamhet över. Så gårdagen blev en underbar dag och innan vi släckte lampan sa jag till mannen i mitt liv; Jag är så lyckligt lottad med sån fin familj och så underbara vänner. Det får mig att känna tacksamhet! Vad känner du tacksamhet över?

Idag kom det! Ja, informationen om operationen så klart,13 sidor samt ett häfte.Jösses jag har tänkt att den här operationen är fixat på ett par veckor men efter att ha läst igenom allt så känns det lite skakigt! Det börjar med att jag välkomades till avdelning 103 måndag 14 september klockan 13.00. En timme efter mitt besök på röntgenavdelningen. Inskrivningen ska ta cirka 3 timmar så de tycker att jag ska ta med något att läsa samt en smörgås! Kaffeautomat finns! Smörgås! Jag måste åka hemifrån kvart över sju och så ska jag ta en smörgås med mig, de kan inte ens bjuda på en macka när man ska stanna hela veckan. Kanske måste vi höja landstingss skatten så de har råd med en smörgås, undrar om man får betala i kaffeautomaten? Jaja efter det brevet fans en hälsodeklaration som skulle skriva i. Självklart om jag haft några sjukdomar, mitt yrke, vilken form av bostad jag bor i, om jag bor ensam eller med någon, antal trappsteg! Säkert har de samarbete med Säpo! Efter den lappen fanns en remiss till hjälpmedelscentralen för vissa hjälpredskap jag dels ska släpa med mig på bussen samt några saker som ska finnas här hemma. Som toaförhöjning, Strumppådragare, stolförhöjningskudde, griptång, sängförhöjning och självklart kryckor. Kryckor var en baggis liksom duschbräda som jag fick av svärmor men resten? Jag ringde vårdcentralen som informerade att det mesta på listan måste jag köpa själv! Vem fan vill äga en toaförhöjare? Jag fick numret till rehabcenter, ringde dit. Jamen hur svårt kan det vara att förstå. Visst börjar jag komma i ålder för viss stelhet men har de ingen känsla för dagens 48 åringar. Jag kan fortfarande böja mig ner och sätta änderna i golvet med raka ben, varför ska jag då äga hjälpmedel. Jag är endast i behov av dem under minrehabilitering. Kvinnan jag pratade med visste inte om hon hade tid att träffa mig, jamen jag åker på måndag försökte jag. Hon gav med sig efter att hon hållit en lång predikan om att alla behöver inte ha alla dessa hjälpmedel. Mycket beror på din längd, höjden på stolen, bordet, men snälla människa bord och stolar brukar ha normala höjder! Åh jag blev så matt men vi ska träffas i morgon. Dessa lån samt köp kostar mig närmare 1000:-, dessutom stod det i hälsningsmeddelandet att jag ska ha med mig 1000:- för att köpa medicin innan jag åker hem. Jag får nog be Leif ta släpvagn med sig ska jag få med all denna medicin hem - tusen kronor, jag har ju högkostnadsskyddet. Jag betalar 40 kronor för mina fyra morfinplåster som normalt utan skyddet kostar 1700 kronor. Sen fanns en info om skrubbmedel jag måste köpa själv och bruka på sjukhuset, nästa blir väl eget köp av narkosmask! Åh jag får låna en DVD spelare!! Men skivor och film får jag hålla med själv! Ja, sen är det hela häftet med all information om före operation, under och efter. Vad som bekymrar mig lite är hur min eftervård blir då jag valde att operera mig utanför Dalarnas landsting! Men men den som lever får se!

Jag har köpt mig en Compaq mini, vilket jag så här i smärtans tider är väldigt glad åt, men har inte kunnat bruka den fullt ut. När Majja och jag kom hitflyttande till Borlänge så fick vi lägenhet på Bullermyren. Självklart måste vi ha bredband ochdå hade Telia erbjudande om rauter för att köra utan sladdar genom hela lägenheten.

Min andre son, Fredrik!

Den sommaren var min son Fredrik hemma på permision från FN tjänst i Kosov, han hjälpte oss instalera det hela. Vad han självklart gjorde var att sätta upp brandvägg för att ingen i lägenheterna runt oss inte skulle kunna snika på vårt nätverk! Det har jag fått betala för under en vecka då han inte kom ihåg vilket lösen han tagit och efter flytten in till Leif hade jag som vanligt slängsjukan så alla “onödiga” papper kastades. Ja, det är inte hela världen om man vet hur man gör för att återställa hela lådan.

Min äldste son, Anders!

Anders min äldste son vet men han har precis som många andra legat sjuk men idag!! Idag hade han tid medmig, så nu gloggar jag liggande i sängen! Lite roar!
En till sak som roat! Jag kommer inte ut, jo på gården men jag kan inte gå långa sträckor så några promenader är inte at tala om. Så jag är än så länge väldigt beroende av hjälp för att komma iväg ut ochse annat än vårt hur med trädgård.

Vyer från våran trädgård!

Idag kom Leif hem och frågade om jag ville följa, han skulle till sina föräldrar och låna gräsklipparen men det största äventyret var en tur till Falun närmare bestämt Ryckepungsvägen! Här stod gubbar med information om värmepannor, luftvärmepumpar och så solvärme anläggningar och det är det som intreserar gubben min. Så jag följde med glädje med, mina svärföräldrar tycker jag så mycket om så den turen var värt allt. Tja turen till Ryckepungsvägen var väl helt ok. Gubbar är lite roliga, de får informationen de behöver sen står de där och säger ingenting.

Min goa sambo, Leif!

Jag sa det till Leif och tyckte att vi skulle fara hem och mäta väggen. Jag njöt när vi åkte motorvägen hem, turbon i saaben funkar bra. När vi kom hem la jag mig i sängen nöjd med dagen, både träning, meditation, datorn fixad, besök av Anders och så en utflykt ända till Falun! Lite roar mycket - ibland i varje fall.