Archive for augusti, 2009

Igår var en lång dag! Den var jobbig, hård, väldigt ansträngande och emellanåt smärtsam! Vad jag gjorde? Jag följde Leif till Nysäter, Värmland där det var marknad.

Mycket finns det att titta på!

Visst borde jag ha stannat hemma men den här marknaden är så väldigt speciell, platsen är en riktigt gammal marknadsplats och det står gamla marknadsbodar timrade i gamla stockar. Här samlas knallar från hela södra Sverige, det är sång och uppträdande, djurburar plockas fram med fåglar av olika slag.

Ankor, gäss och andra "djur" i vår herres hage!

En riktig gammaldags marknad värd att besöka. Majja hade i torsdags varit med mig och handlat inför min operation, jag vill inte använda sjukhuskläder så det blev en “mys dress”, ny hudkräm och lite annat smått och gott men jag hittade inga tofflor. Jag har förstått att jag måste använda kryckor ett tag framöver så jag måste ha något vettigt på fötterna. Jag fryser alltid om mina fötter så normalt från september sätter jag på mig sockor av ull, ibland sover jag med dem. Nu får sockorna ligga, kan ju inte hoppa på kryckor med sockor på? Jo, om jag vill ligga i spagat på golvet så skulle ju det gå! Men jag hittade jättefina fårskinnstofflor med en rolig sula under, den är en rund, rejäl sula med mönster under hälen och en större under trampdynan. Det var ett gott val! Precis som mina 10 par strumpor, svarta med vita hjärtan. Snäll som jag är gav jag Majja tre par, Leif tyckte det var inte smart för nu kommer hon att lägga under sig de övriga sju paren! Han har börja lärt känna min dotter väl!
Jag låg i bilen ner och likaväl som hem, Leif hade ärende ner så därför åkte han och jag vill så gärna komma ut och inte vara ensam så jag följde med. Ärligt - det gör jag inte om igen i min kondition, men min Leif är världens finaste man!

Vackra blommor inför höstens skönhet!

Som tröst köpte han de underbaraste höstblommor man kan skåda, så idag har jag inte gjort mer än att planerat dessa två i höstkrukorna, läst böcker, träffat min äldste son och bara tagit det lugnt för idag har jag fått betala för gårdagens utflykt. Tänk vad jag får uppleva! Som om det inte var nog! Nu i kväll så plingade min telefon till och visade att jag fått ett sms.

Alexandra - en vän som bryr sig!

Min goa, underbara vän Alexandra skickade en uppmuntran till mig. Jag känner en sådan stark tacksamhet för att ha så fina vänner och familj omkring mig. Jag hoppas att alla människor har något att känna tacksamhet över.

Jag har märkt en sak - att ständigt vara drogad är ett helvete!

Sexdödare!

Just nu får jag väldigt stora plåster att sätta på min kropp, nu sitter ett mitt på bröstet. Leif har satt plåster runt om mig för de får aldrig sitta på samma plats inom 3-4 veckor och jag byter plåster en gång i veckan. Plåster undrar du? Ja plåster som “pytsar ut” morfin varje timme.

Minsta dosen morfinplåster!

För tre månader sedan hade jag väldigt svag mängd morfin för då hjälpte inte tabletterna längre, det var inte så stort  och Leif hjälpte mig att sätta det på armen. Så ökade smärtan och jag skulle få dubbel dos morfin vilket ledde till att vi fick sätta två plåster på min kropp.

Ökning av morfindosen men även ökad storlekpå plåstret!

Jag fick givetvis nya plåster med den nya dosen men det var också nästan dubbelt så stort också. Sen kom en ny smäll och de ökade mängden morfin till det dubbla och det blev två nya plåster en vecka tills jag fick nya plåster med den nya dosen som var - naturligtvis nästan dubbel storlek!

Största plåstret som gör mig flummig!

Så med morfin, panodil och ibumetin ska jag kämpa mig igenom 18 dagar. Om jag inte gör något under dagen, dvs. ligger på soffan, sätter mig en liten stund och målar för att sedan gå tillbaka till soffan så räcker den här mängden medicin. DÅ har jag BARA en molande smärta men så fort jag går omkring lite eller sitter för länge rinner mina tårar för smärtan blir för outhärdig. Jag tror att alla människor som tror det är läckert att flumma på aldrig har gjort det för jag kan bara konstatera att det är en sådan äcklig känsla som jag gärna avstod. Att aldrig kunna ta bilen eller ens cykeln utan ständigt vara beroende av den man lever med, nu måste jag med det bestämdaste säga att min älskade sambo inte på något vis klagar. Men min självkänsla har fått sig en smäll, jag som alltid klarat mig själv! Men värst är mina känslor, jag gråter eller har gråten i halsen. Jag har inte berättat för min omgivning hur illa det är, tycker inte att det spelar någon roll att oroa andra med mitt gnäll. Det har lett till att mina nära tror att det är ok trots att det inte är det, så jag kan fortfarande inte säga något men jag gråter istället för mig själv. I morse badade jag och hade jag smakat på vattnet hade det smakat som havsvatten av mina salta tårar.

Till min älskade!

Varför ska det vara så svårt att erkänna sin svaghet, att man känner sig liten och hjälplös? Snart kommer dagen för operation, jag måste härda ut till den. Jag har ivarje fall börjat använda krycka för att slippa gå krokigt. Jag är så tacksam för all hjälp jag får och framför allt över min Leif som står ut med mig när mitt humör åker berg och dalbana under dagarna. En ros till dig min älskade Leif!

Alla ni människor som har haft eller har smärta, hemsk smärta så man vet inte vad man ska göra eller hur man ska sitta, stå eller ligga för att underlätta. Alla ni vet hur det känns! Visseligen är operationen nära men vägen dit känns lång, oändlig. Jag känner mig totalt värdelös, inkompetent och oduglig, har gråten i halsen och kan inte uttrycka vad jag känner för rädslan att börja stortjuta. Trots Majjas och Leifs omsorg och kärlek känns livet totalt värdelöst att leva men jag försöker hålla modet uppe.

En bild jag tycker om som jag skapat!

Så jag har tagit fram mina penslar och färger igen som jag berättat tidigare och varje morgon när jag vaknar alldelens för tidigt, då jag legat på fel sida, går jag upp.

Mina fina blommor!

Jag fixar en kanna med gott te, gör lite andningsövningar och tar fram mitt block och målar något.

Akvarell, vått på vått teknik!

Det lugnar, det tröstar, det ger mig hopp! Jag får en stund för mig själv och trots anledningen till mitt tidiga uppvaknande så känner jag en tröst av att skapa något.

Hela havet stormar - en misslyckad skapelse!

Jag är inget proffs och jag har anmält mig till en kurs i november som jag ser fram emot men det känns skönt att se bilder växa fram. Tyvärr har jag under dagen inte den ro på grund av smärta att jag kan sätta mig och måla men det gör inget jag har en liten stund varje morgon och det räcker. En dag kan jag kanske ha en utställning - drömmar! Men varför måste det stanna med en dröm? En dag ska jag hålla en utställning! Vad gör du för att stilla ditt sinne? Gör något för din egen skull, något som får dig att växa. Du och alla i din omgivning tjänar på det.
Min konst skänker mig glädje och en dag kanske jag får skänka dig den glädjen!

Små barn små bekymmer - stora barn stora….. ja ni förstår vad jag menar!

Min älskade Majja!

Majja ligger här hemma i soffan, blek med feber och ont i kroppen. Hon kom hem på måndagen och sade att hon hade en sån hemsk huvudvärk, trots att hon tagit tabletter så ville den inte släppa. Självklart sa jag att hon gjorde rätt som kom hem, lite egoistisk var mitt handlande då jag själv mådde dåligt av den kommande operationen och all medicin jag stoppar i mig. Alla varnar mig för morfinet men i dagsläget vet jag inte vad jag skulle göra med smärtan om jag inte fick lindring. Trots all medicin har jag ständigt en molande smärta. Nog med det och tillbaka till Majja! Hon skulle åka tillbaka till Hedemora idag för att gå till skolan i morgon, samvetet är så stort i tösen att hon inte klarar av att vara borta oavsett sjuk eller inte men hon höll på att svimma mitt på golvet och då förstod hon att hon var sjuk! Hon har sovit hela dagen och  är alldelens blek. Jag mins när hon var lite och hade problem med sin mage, hon låg i mitt knä och jag byssade henne till sömns. När hon var tre år hamnade vi på sjukhuset i Uppsala där hon blev opererad för sina problem, jag var med henne hela tiden. Jag har alltid haft en fin relation till min dotter och vi har kunnat prata om allt, jag har alltid funnits där för henne.

Majja och pojkvännen Glenn!

Nu är hon snart arton år, hon bor för sig själv, har pojkvän men  hon kommer fortfarande till mig när hon behöver tröst, trygghet och uppmuntran. Jag har aldrig känt att mina barn varit problem oavsett stora eller små. Jag känner bara en sådan oerhörd tacksamhet för att ha dem i mitt liv. Min Majja ger mig livsglädje och höjer min livskvalité.

Idag fick jag klart med operation, den 15 september ska jag ner till Upplands väsby och den 16 sker operationen. Som jag har längtat efter den men samtidigt känns det skrämmande. Jag är uppväxt med en styvfar som var jägare, som vuxen hade vi djur som slaktades och jag har själv stått  och skurit rent benen från kött. Min hjärna är så konstruerad att jag ser det mesta i bilder, säkert många med mig som gör det. Så då förstår ni min känsla och inre syn när läkaren säger att man skär upp och frilägger höftkulan, sågar av den och placerar in en ny kula. Samt att man frilägger ledpannan och sågar loss den och “limmar” fast en ny. Jamen, herre Gud!!!!! Jag får ju bara bilden av en läkare som står med slaktkniven i näven och “karvar” rent mitt ben. Urrrrk  men det blir bra. Just nu går jag på sån hög mängd morfin att jag klarar inte av att jobba. Går jag för mycket räcker inte dosen, inte ens med den extra medicin jag fått utöver morfinet, så jag är bara tacksam att man inte har väntetid i Upplands väsby.

Det var en gång en liten pojke som hette Peter, han var en livlig liten krabat och alla älskade honom. Han hade dock en liten svaghet! Peter ville aldrig leva i nuet, han hade inte lärt sig leva i nuet. Var han i skolan längtade han ut och när han var ute och lekte drömde han om den resan han skulle göra på sommarlovet. Han dagdrömde ständig och tog sig aldrig tid att njuta av de små stunderna som fyllde dagarna. En dag gick Peter ut i skogen som låg bredvid huset där han bodde. Efter en stund kände han sig trött och lade sig i gräset, och snart slumrade pojken till. Efter bara några minuter hörde han någon som ropade hans namn.”Peter, Peter”! Rösten tillhörde en gammal kvinna med vitt hår, i sin rynkiga hand höll hon ett magiskt litet nystan och från det dinglade en lång gyllene tråd.
-Peter, sa hon. Det här är din livstråd, om du drar i dengår en timme på ett par sekunder och om du drar i den lite mer går dagar på några minuter. Du kan dra fram både månader och år! Peter blev fascinerad! -Kan jag få den, undrade han? Kvinnan räckte honom nystanet och försvann!
Nästa dag satt Peter i klassrummet och kände sig rastlös, då kom han plötsligt ihåg nystanet. Han drog ut lite tråd och vips var han tillbaka hemma i trädgården. Så snart Peter blev urtråkad drog han i snöret och svepte förbi tiden. Peter längtade till tonårens spännande tid och drog lite i tråden, där träffade han en flicka som blev hans flickvän. Men Peter kunde fortfarande inte hjuta av sitt liv utan han drömde om att bli vuxen, drog i snöret och plötsligt hade han huset full av barn, gift med Elsie! Men nu upptäckte Peter hemska saker, hans annars så svarta vackra hår hade blivit vitt och hans älskade mor hade blivit gammal och svag. Men Peter kunde fortfarande inte leva i nuet, så han drog än en gång i tråden och väntade på nästa förändring.
Nu var han nittio åt gammal, hans tjocka svarta hår hade blivit vitt som snö. Hans underbara vackra fru hade åldrats och dött några år tidigare och hans barn hade vuxit upp Read the rest of this entry »

Se dig själv i spegeln! Tag ett djupt andetag och säg; Jag är värd det bästa av det bästa! Efter 3 upprepningar ger du ifrån dig ett gapskratt, det hjälper, jag lovar!

"Må bra" föredrag i Folkets hus, Borlänge

Själv är det lite svårt just nu att hitta mitt vanliga jag där skrattet är jag! Nu är jag mer som en kutryggig, halt tant som släpar sig fram. Jag är uppsatt på akutlistan så när som helst kan det ringa och jag får en operation.

Min älskade son!

Vad gör då en skrattkonsult när skrattet inte är där? Jo, jag tittar på bilder som skänker mig glädje och skratt!

Min drömprins luktar på mina "sockersöta" fötter!

Ser en rolig film eller läser en serietidning, ” Uti vår hage är väldigt rolig”!
Jag tänkte bjuda er på några av mina bilder som jag tycker om.

"Badkrukor" på torra land!

Jag hoppas de skänker dig en stunds glädje.

Jag har börjat måla akvarell igen! Ja, någon Picasso eller Carl Larsson blir jag väl aldrig men bara att få utlopp för kreativiteten och glädjen över att få skapa något som blir färdigt ger en underbar känsla.

Även en näsa kan skänka glädje!

Som pedagog på mellan-och högstadiet får man aldrig se slutresultatet eftersom barnen och ungdomen fortsätter att utvecklas. Visseligen kan det hända att man får se någon handlig i deras agerande som kan härledas till dina ord eller handlingar men den där riktiga slutklämmen får vi aldrig riktigt tillgång till.

En ros står för så mycket mer än kärlek och glädje!

Som pedagog på sfi märker jag framsteg på ett annat sätt, jag har lärt två unga kvinnor skriva sina namn. Alltså här ser man att något händer men det blir aldrig någon riktig slutprodukt här heller. Min kreativitet har varit på sparlåga allteftersom min smärta ökat, jag arbetar, kommer hem, äter och sedan sover jag. Leif väcker mig och jag borstar tänderna och kryper ner under täcket och fortsätter  sova.

Skönheten i vår trädgård ger glädje!

Därför bestämde jag mig för att plocka fram mina färger och penslar igen! På morgonen är jag som piggast så då målar jag en stund sen tvingar jag mig att måla en stund när jag kommit hem från jobbet. Att skapa skänker glädje precis som att titta på vackra saker, målningar eller våran vackra trädgård. Varför inte bara njuta av vackra bilder som du tagit på semestern eller på något som du egentligen inte lägger märke till. Gör saker som skänker dig glädje, det ger dig inre frid. Det behöver vi idag när tempot i samhället bara höjs.

Sol som strålar från en nästan klarblå himmel, kanske något enstaka moln for förbi! Så startade min morgon sen kom smärtan och känslan av hopplöshet då jag insåg att jag är starkt beroende av människorna runt mig. Hur då? Jag har fått ökat mängden morfin och det förstår nog alla att går man på morfin är man i ett ständigt rus vilket gör att jag inte varken kan eller vill köra bil. Jag klarar inte av att cykla längre för då ökar smärtan, jag kan inte gå längre sträckor då käns det som att jag skulle må bättre av att få benet borttaget. Jag orkar inte vara trevlig längre stunder utan måste gå och lägga mig ner, ibland ganska ofta känner jag mig totalt värdelös och förtjärnar inte att människor älskar mig.

Majja och Glenn rensar ogräs i jordgubbslandet, och Glenn håller självklart luren när Majja får ett samtal!

Vi har en underbar trädgård som jag älskar att sköta om, plantera och så, rensa och klippa gräs, rena terapiarbetet men som du förstår så har den här sommaren inte inbjudit till något arbete av den sorten och jag lider. Men så när jag känner mig som värst vad gör min älskade sambo, min underbara mamma och min älskade dotter med pojke? Jo, de sätter igång och rensar landen, klipper gräset, donar och grejar.

Min goa mamma klipper gräset!

Mamma och Leif turas om att köra gräsklipparen för det blir så tungt, ja inte kör de med bensinklipparen. Nej du, de klipper med “handjagaren” för att få en fin och grön matta.

Min älskade Majja i jordgubbslandet!

Majja och Glenn hjälps åt att rensa i jordgubbslandet och när Majja får telefon finns Glenn där och håller luren!

Min älskade Leif som hjälper alla!

Leif fixar med mammas bil, han hittar en oljeläcka i hennes bil och blir frustrerad över att det är ett fel han inte kan åtgärda själv. När min lilla, underbara sambo inte kan hjälpa nåogn blir han så ledsen, han blir nedstämt och olycklig. Tyvärr var jag inget bra stöd för honom idag, min gråt sitter i halsen och vill komma upp. Jag får svälja hårt för att inte börja gråta, jag kryper upp i sängen och somnar. När jag vaknar ett par timmar senare är de fortfarande ute och jobbar. Jag älskar dem, de vet inte hur värdefulla de är för mig, det har de alltid varit men jag har nog som de flesta tagit dem för givet. Jag har sådan tur som har alla fina människor runt omkring mig som hjälper mig och stöttar mig.

Min lilla sommar odling!

Jag sådde några tomatplantor och squash i hinkar i våras och de börjar bli fyllda med tomater och squash. Små glädjeämnen som höjer glädjen och därmed min livskvalité. I dag har jag lärt mig att aldrig ta något förgivet, jag är tacksam om någon kan skjutsa mig och handla eller som nu - när de hjälps åt att fixa trädgården för att jag själv inte kan. Ta aldrig någon eller något förgiver! Berätta för dina nära och kära hur mycket du uppskattar dem och älskar dem. Gör det innan det är för sent.

En vanlig dag innehåller både glädje och sorg, jag tror att det är så för de flesta människor. Man får bara hoppas att det är glädjen som får störst plats i våra liv!
Eftersom min smärta bara blir värre har jag fått lov att ställa undan min cykel, köra bil är uteslutet! Det finns så många oansvariga bilister som kör påverkade av droger eller mediciner som aldrig polisen får ett värde på utan att jag också ska bidra till eventuella skador därför har jag och min Leif kommit fram till att han får skjutsa mig om jag inte kan ta bussen! Och det gjorde jag i morse.

Vandalisering av vattenfontänen!

Jag gick över järnvägen ut till busshållsplatsen som ligger vid Bullermyrens centrum, den fanns redan när jag var liten. Men vad fick jag se? Någon hade kastet papper över hela vattenfontänen, jag blev så ledsen. Varför måste människor förstöra och vandalisera? Skolan som brann i Södertälje och alla andra anlagda bränder, klotter och fönsterrutor som krossas, varför? Kan vi inte få ha det lite vackert i vårt samhälle? Vi som betalar skatt för att alla människor ska få ett drägligt liv med skolor, vägar, sjukvård, mm ska vi se våra surt förvärvade pengar förstöras av människor med avsaknad av empati och känsla för rätt och fel? Jag blev som sagt ledsen! När jag stod och väntade på bussen kom en lite flicka, som hade Downs syndrom, och  började prata med mig. Hon “kvittrade” om allt. Det visade sig att hon var 29 år, förlovad och verkade längta tills imorgon då det var fredag och nästan helg. Men som hon sa, det blir ju jobbigt ändå för jag ska ju på fest! Det var en sådan skön känsla som trängde bort min tidigare känsla.

Vi arbetar sida vid sida och hjälper varandra!

På jobbet skulle vi med våra elever, somaliskor och kurder, klippa mattrasor, som vi skulle fläta för att göra en fönsterprydnad. Målet är att få alla kvinnor att tala svenska, se att man kan samarbeta oavsett nationalitet och att göra saker, rent kreativt.

Alla sätt är bra!

Vi hade så kul, alla arbetade och hjälpte varandra och kom på egna sätt för att få till sin fläta! Nu ska jag ut och leta reda på en bra lång trädgren som ska målas i guld som vi ska använda men det blir morgondagens arbete. Att göra saker tillsammans skapar glädje och att hjälpa någon annan skapar glädje även hos dig och inte bara den du hjälper. Har du skapat någon glädje idag? Gör det, du hinner, dagen är inte slut än!